Robin Hood och grinig gubbes dagbok

Kära Dagbok.
Alla vet vem Robin Hood är, så är det bara. Vet man inte det har man förmodligen ett väldigt spännande liv väl värt att avundas, eller så är man född på en annan planet.

Robin Hood är en legend, inget snack om saken och jag hade ett tag varit väldigt sugen på Ridley Scott:s tolkning.
Nåväl, jag såg den tillsammans med Nr 2 häromkvällen…
OBS: Spoilervarning !

Ska väl erkänna direkt att det var med en viss spänning, ett stort mått oro och med en hel del förväntan jag tog plats i tv/dator/läs och lata-fåtöljen sent på kvällen.

Spännande för att jag sett ett antal olika versioner, alla med olika skådespelare, som Robin genom åren. Minns bland annat Errol Flynn, Patrick Bergin, Sean Connery och senast såg jag Cevin Costner som Robin. Nåväl, spännande var det i alla fall. För nu var det Russel Crowe:s tur att gestalta legenden och med Cate Blanchett som Lady Marion. Spännande med Max von Sydow som Sir Walter Loxley och det kunde inte heller bli fel med Wiliam Hurt i rollistan tänkte jag, ändå lite oroad.

Oroad över att Ridley än en gång skulle regissera Russel Crowe och jag befarade att filmen skulle kunna bli allt för likt Gladiator. Filmtrailern hade hållit mig kvar i ovisshet och nu var det äntligen dags då.

Visst kändes greppen igen i de inledande scenerna. Med Ridley vid rodret och med Russel framför kameran kastades vi rakt in i en stormning av ett slott i Frankrike.
Ationscen nr 1 a la Ridley Scott. Russel Crowe var sig lik. Minspelet, hans sätt att fälla blicken , hans förmåga att se farlig ut och hans, som det verkade,  nu ännu mörkare röst fick varningsklockorna att ringa i en, Ridley gör det igen noja…

Fet gladiatorvarning och jag fick lust att lämna favoritfåtöljen. Men jag är nyfiken av naturen och bidade, om än otåligt, min tid.

Och visst visade sig historien, som stundtals var långsökt och fick det hela att bli segt, ändå vara ganska listigt vävd. Det fick mig att hänga kvar i väntan på Sherwoodskogen och Lady Marion.

Tanken slog mig genast när Cate för första gången visade sig i rutan. Vissa skådespelare har förmågan att bli det de spelar, oavsett.

Hon blev och var Marion i samma sekund hon visade sig i rutan. Hon kan det där och hon är i en klass för sig.
Olyckligt är väl att Russel inte riktigt har samma förmåga och när sen Max von Sydow äntrar scenen är det bara att konstatera att att Russel Crowe inte spelar i samma liga som dem.
Samspelet mellan Cate och Max von Sydow kändes helt naturligt och smakar mer. Russel däremot, går mest omkring på tomgång, ser farlig ut, är mörk i rösten i väntan på en actionscen och ja. Han förvandlades till och blev för mig en Gladiator, igen. Fan också.

Jag ger inte upp. William Hurt, alltid bra, spelar Earl, hamnar i onåd hos kungen och hans ersättare Godfrey, som för övrigt spelas alldeles utmärkt av  Mark Strong är trovärdigt elak. Sherwoodskogen nästa tänkte jag och gnuggade handflatorna så att jag nästan fick blåsor. Utmärkt, skitbra, nuså !

Men, det tar sig inte riktigt, blir inte som jag vill, som jag är van vid och som jag vill ha det i en Robin Hood-film. Storyn bär åt ett annat håll, i annan riktning och nu inser jag det jag inte tidigare insett. Och nu är vi långt inne i filmen.
Russel spelade ju Robin Longstride och filmen var ju storyn bakom Robin Hood!
Kände mig lite blåst då jag trodde det skulle vara ännu en version av en ”färdig” Robin Hood”  och inte en film om hur han ”blev”  Robin. Nåja. Kanske var jag trög och trött. Brukar kunna vara det…

Tröstens tid, den som spar han har. Jag stegade ut och hämtade den sparade glassen och väntade på det som jag visste skulle komma. Actionscenen i slutklämmen a la Ridley Scott.

Och se där, i slutet. Där vaknade huvudrollsinnehavaren till liv, som fisken i vattnet, killen med skillen.
Alltså, Russel kan det där, att se farlig ut och att slåss på film, gladiatorlikt. Cate också, hon kan allt, är alltid bra. Ridley kan detta också, att göra action-slagfälts-slutscener.

Nåväl, filmen då.
För att vara en film om hur Robin Hood blev Robin Hood var den hyfsad och får tre svaga glassfläckar på tröjan av fem möjliga bara tack vare ovan nämnda stabila och trovärdiga skådespelarinsatser.

Ps. ”Kände och känner mig fortfarande lite blåst på min Robin Hood och Sherwoodskogen.”  Ds.

Amen

, , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: