Ut över havet, i ytans skimmer och inte minst i dalarna
blev hans blickar över relingen
och in i mig
allt mer påtagliga
försom i ett töcken
bjöds en oas, annan syn och tillsynes en helt ny tid
och där, under regnets våta mattor, i vattnets dans och genom de gungande livbojarna
skänkte Irbenskis skira ljus
lugnet tillbaka
för närsom nu
när den svarta heden niger, kysser min nacke igen
lockas blott en tidig morgonfågel fram ur det förflutna
nu, och som mest,
klädd, i bländande vitt
Om en resa in det förflutna till nutid, till det inre och tillbaka till nuet igen som jag ser det. Vackert, mystiskt och lockande.
Lockande och mycket vackert !
Vill se mer.
Jaana